Citat valda av Malin Bergman Andrews

Emilia Fogelklousällskapet 2004

Ur Form och strålning (1958) 

Vill vi skåda yttervärlden, måste vi ha ögonen öppna.
För att få närvarokänsla måste vi stå öppna inåt i en kontemplation som till sist blir dialog. (s.28)

Farorna för denna planets självmord är just nu
skrämmande. Den hängivenhet som krävs för
skapande och skådande utsätts för oavlåtlig
störning, splittring, tomhet, ångest. (s.34) 

Skammen inför människan, den grymma, finurliga,
tekniskt alltmer kvalificerade människan, blev för 
icke få överväldigande. Den ger olidlig och konstant
förnimmelse av meddelaktighet i en oerhört stor
skuld. Omvänt betyder detta, om också oklart eller omedvetet,
förnimmelse av allas vår samhörighet
i en enhet vi ännu inte förmår se. (s.89)

 Modet att vara sig själv är oeftergivligt villkor för
meningsfylld verklighet genom mänskligt handlande. 
Men eftersom detta, att vara sig själv,
endast kan ske inom ens egen tid, så leder det,
med allt motstånd detta kan innebära, till bestämt avgörande
att vilja leva blott i denna tid. (s.99)

I livsfrämjande mänsklig samvaro sker fördjupningen
av vårt innersta jag genom kärlek.
Kärleken enar utan att sudda bort olikheter
och skänker en lyftning, som vida mer
än den ensamma stoltheten förmår väcka
starka och skapande väsen. (s.101)

De människor jag lär mig mest av är de, hos
vilka det sublima och det vardagliga inte är
två olika sorter eller lager, utan ett i
oskiljaktigt samhörigt liv. (s.105) 

Att på morgonen möta den ”signade dag”,
att tacka för vad som bygger upp organismen
eller pröva den gångna dagen och att få den renad
från allt ont, med öppnad insikt i vad man gjort orätt,
innan man går in i nattens dunkel, detta gör ju  livet genomlyst. (s.110) 

Genom att alltför mycket betona varje religiös erfarenhetsverklighet som ”mystisk”,
beslöjar och fjärmar vi ofta dess karaktär av
upplevd realitet. (s.112) 

Att älska är ju verkligen att leva. Och upptäckten
av det säregna i människor, med alla deras
olika villkor och möjligheter gör ju tillvaron
utomordentligt rik, stor och intressant, trots allt
det där svarta stoffet, som vållar så mycket förtret,
innan vi i all enkelhet erkänner det som vår arbetsgivare
och fått humorn som ett av våra redskap. (s.203 f) 

Alla står vi med i avgörelsen. Död eller liv.
Det gäller våga och vilja och medvetet stå
aktiva i dramat, orienterade mot helare kärlek,
helare värld, helare förmåga att vidga sig
och fördjupa det som i olika stadier av livet
kallas lycka. (s.205)

Vi går som hjul kring vårt ekonomiska jag
i stället för att stå upp och börja vandra
den väg som leder till Livet. (s.227)

Liksom vi låter röntgen belysa vår kropps skador,
så skulle vi lära oss på nytt och allt bättre:
att lägga fram alla våra och världens bekymmer
till belysning i det inre ljus, i den kärlekens
verksamma bön som Kristus förkunnar. (s.243)

Du och ingen annan får bestämma ditt livs
inriktning mot nya rymder. Sådant är riskabelt.
Alla oprövade vägar känns och är farliga. […] 
Börja med det besvärligaste du har i din egen
människovärld, öva bönens strålkraft där,
den bön som ej blott är barnets begäran om
något utan något jag ville sätta in: tjänarevillighet
för en stor sak. (s.245)